2007-02-06

Trafikutskottet driver kollektivtrafikfrågor

Riksdagens Trafikutskott (TU) höll den 25 januari en utfrågning i Riksdagshuset om kollektivtrafiken och framtiden. Vid en sådan utfrågning är det TUs ledamöter som ställer frågorna och tillkallade experter får svara. Dessutom finns inbjudna åhörare, bland dem denna gång Resenärsforum. Utfrågningen inleddes med några korta anföranden av experter, som också förutsätts svara på frågorna.

Bengt Holmberg, professor i kollektivtrafik vid LTH, gav i den första inledningen svar på frågan Varför kollektivtrafik? Han konstaterade att en tredjedel av alla invånare i Sverige inte kan ta sig fram med bil, därtill kommer ytterligare personer som bara delvis kan använda bil. Det är alltsomallt hälften av befolkningen som faktiskt är beroende av kollektivtrafiken. Den har en stark social roll. I en illustrativ bild visade Bengt Holmberg kollektivtrafiken som ett medel för arbete, inköp, service, vård, skola, kultur och fritid, dvs tillgänglighet till nästan all mänsklig verksamhet. Samtidigt är kollektivtrafiken avgörande för stadsbild, energi, miljö, hälsa rättvisa, jämställdhet och säkerhet, vilket också räcker mycket långt. Inte minst är det tågen med sin högre reshastighet än bilen som skapar tillgänglighet på längre avstånd. Vad gäller hälsan kan nämnas att en typisk bilist promenerar 500 m om dagen, medan en kollektivresenär promenerar ung 2000 m per dag. Det har både hälso- och energieffekter. Yteffektiviteten är dessutom en av de faktorer som numera uppmärksammas alltmer.

Staffan Widlert, generaldirektör för Rikstrafiken, belyste frågan Hur får vi fler att åka kollketivt? Han konstaterade att det finns två helt skilda bilder, som måste hållas isär. Den ena handlar om de växande städerna, där trafiken ökar, där bilköandet ökar. Dessa bilköer går inte att bygga bort, utan kollektivtrafiken är den enda lösningen. Den andra bilden gäller övriga landet, där landsbygden fortsätter att glesna. Vid ökande inkomster stiger bilinnehavet markant. Kollektivresenunderlaget blir mycket sämre och kollektivtrafiken blir dyr och mycket sämre. Rikstrafiken konstaterar att kollektivresenärerna värderar sju faktorer: åktid i fordonet, gångavstånd till hållplatsen, reshastigheten, bytenas utformning, trafikens pålitlighet, informationen och priset, dock i varierande pritoritet. Rikstrafiken prioriterar tillgänglighet, inte ökad kollektivtrafik som självändamål.

Mona Boström, vd på SLTF, framhöll att upphandlingen av trafiktjänster kan ses som ett utvecklingsverktyg. Sättet att tänka ändras radikalt. Alla intressenter måste ha samma mål. Upphandlingarna gör det möjligt att tala klarspråk, med tydliga mål. Samhällsnyttan är viktig. Ta upp de svåra frågorna! Gulla inte! Lagen om offentlig upphandling har fel fokus. Den leder till alltför mycket detljreglerande. Det är bättre att ställa funktionskrav, beskriva vad man vill åstadkomma. Genomsnittssiffror för hela Sverige är inte tillräckligt. Att konservera befintlig trafik är inte rätt. Hellre bör nya sätt att åstadkomma kollektivresor initieras. Och framförallt går det bra att kombinera konkurrens och samverkan.

Ines Uusmann, generaldirektör för Boverket, underströk att den goda staden är planerad så att kollektivtrafik både är det naturligaste och attraktivaste. God samhällsplanering kan eliminera argumenten att kollektivtrafik nog är bra men att det inte passar just på denna plats denna gång. Bebyggelseplaneringen måste bli bättre. Japan har mycket hög levnadsstandard och bra kollektivtrafik, USA har mycket hög levnadsstandrad och dålig kollektivtrafik. Det är ingen slump. Vissa icke-beslut fungerar också som beslut. Bilavdragsmöjligheten och möjligheten att bygga villabebyggelser med subventionerade lån gav villamattor omöjliga att kollektivtrafikförsörja. Tätare bebyggelse, raka kollektivtrafikstråk och turtät trafik underlättar för individens fria val. Till kollektivtrafikens villkor hör också gångtrafikens kvalitet, t ex väl upplysta gångvägar, inga mörka gångtunnlar osv.

Roger Pyddoke, VTI, visade att den organisatoriska utformningen av operatörernas verksamhet också spelar en olycklig roll. De vinstmaximerande företag som tillhandahåller kollektivtrafik har friheten att tillhandahålla färre turer, färre vagnar och dyrare turer inom ramen för sitt uppdrag, så som SJ AB. Avtalsutformningen (eller statens uppdrag) måste innehålla incitament att öka attraktiviteten för resenärerna.

Lars-Börje Björfjell, tidigare vd i Hallandstrafiken, nu vd för Göteborgs Spårvägar, konstaterade att operatörerna försvinner i THMs hantering. Varumärken raderas ut. Vem är egentlgien chef? Operatörerna har blivit bemanningsföretag. Det gagnar inte kollektivresenärerna. Konkurrensen och intäktsincitamenten måste gagna resenärerna, annars har man missat poängen. Ställ funktionskrav i upphandlingarna, inte detaljkrav. Resenärerna måste uppfatta att kollektivtrafiken blir attraktivare, annars uppstår ingen positiv utveckling.

Maria Höglander, vd Länstrafiken Västerbotten, underströk trygghetsvärdet i kollektivtrafiken. Den är åtta gånger säkrare än att åka bil och 44 gånger säkrare än att cykla.

Karin Svensson Smith (mp) ställde frågan till experterna om hur det kom sig att 97 procent av investeringarna går till spår och väg medan endast 3 procent går till fordonen. Vad kan göras för de 25 miljarder som vägsatsningen Förbifart Stockhom hotar att kosta om den inte byggs? Mona Boström svarade att underhållet måste förbättras generellt, men också att det behövs spårinvesteringar i Stockholm för hela Sveriges skull.

TU-ledamöterna ställde också frågor till andra närvarande experter. Björn Sylvén fick frågan om spårvägstrafik i stora städer på andra håll i Europa. Han berättade att både Paris och London nu återinför spårvagnar med stor framgång. I Paris går sedan i höstas spårväg med moderna låggolvsvagnar på Boulevard des Maréchaux, en av boulevarderna, på eget körfält, delvis på gräsmatta, för att öka tillgängligheten. Fler människor kommer fram på det sättet. I Frankrike har femton stora städer skaffat spårväg för stadsmiljön och stadsutvecklingens skull. Ines Uusmanns exempel med spårvägen till Ringdansen i Norrköping är väl det första exemplet i Sverige, men det kommer säkert fler.

Kurt Hultgren
Resenärsforum